I don't even wanna fight

Ensam. På julafton.
 
Jag har förstås valt det själv. Eller ja, min ångest har valt det åt mig. Alternativet, att åka tåg till min sambos familj och fira med dem, det var helt enkelt omöjligt. Allt bara knöt sig inom mig när jag tänkte på hur jag skulle bli tvungen att sitta och le en hel dag. Umgås en hel dag med någon annan än min sambo. Vi kan kalla honom M, han lär omnämnas ganska ofta här eftersom han är nästan hela mitt liv. M:s familj är helt underbar men ångesten har fått mig att tappa min sociala förmåga nästan helt nu. 
 
Så jag vinkade hej då åt M imorse och nu har jag suttit här hemma i radhuset själv hela dagen. Sovit lite. Beställt onlinepizza, kollat på Vänner och Bridget Jones. Mest av allt försökt hålla ihop.
 
Det känns som att jag går sönder nu. Som att just i detta nu så spricker jag mer och mer utan att jag kan göra något. Skaffa hjälp kanske du tänker nu. Tro mig, jag har försökt. Jag var femton när skolan kopplade in en kurator vilket var den första av många olika resurser som med olika metoder och nivåer av engagemang försökt hjälpa mig. Jag är tjugotre idag. Jag blev remitterad till en psykiatrimottagning i april i år. Började gå där för ett halvår sen och trodde verkligen att jag äntligen kommit till rätt ställe. Att jag äntligen skulle få hjälp, att en ordentlig utredning skulle göras och att jag skulle få redskap till hjälp att hantera mig själv och min ångest. 
 
Men nej. Första halvan av tiden jag gick där fokuserades det enbart på mitt drickande. Och nu när mina blodvärden där är bra har det övergåtts till att fokuseras helt på faktumet att jag är positiv på kokain när jag drogtestats. Jag har ALDRIG tagit kokain. Aldrig. Men teststickorna på mottagningen har visat positivt och laboratorietesterna likaså när de skickades in efter att jag nekade. Fick gå till en beroendemottagning och göra dem. Jag förstår att de måste ta testresultaten i beaktning. Såsom jag förstår det har testerna hittat bensoylekgonin i mitt urin, det är ett ämne som bildas i kroppen när man tar kokain. Och såvitt läkarna vet så bildas det i kroppen bara av kokain. Så jag blir inte trodd. Min läkare på psykiatrin ville dumpa över mig på beroendemottagningen, något jag motsatte mig eftersom jag inte är beroende av något. Jag har haft så mycket ångest över det här, jag har verkligen gått igenom alla möjliga alternativ.
 
Har jag tagit drogen själv? Nej.
Har någon lurat i mig den? Kokain är en dyr drog som är rätt värdelös att lura i folk för det första. Det är inte rohypnol som gör en person lätt att våldta liksom. Sen har jag i princip bara varit hemma hela hösten. Den ende som skulle haft möjligheten att lura i mig det är min sambo. Och nej. 
Har jag råkat få i mig den av misstag? (Det är den ytterst diffusa teorin som min väldigt diplomatiska sjuksköterska på mottagningen har) Nej. Jag har som sagt bara varit hemma. Jag vet med säkerhet att jag inte så mycket som gick till ICA dagarna innan mitt senaste positiva prov. 
 
Jag har inte fått i mig kokain helt enkelt.
 
För att göra det ännu mer förvirrande så gjorde jag urin- och salivprov den tolvte december. De var negativa för kokain den här gången. Så nu slipper jag gå hos beroendemottagningen och göra tester där men efter nyår måste jag gå och kissa varje vecka hos psykiatrin. Jag mår väldigt dåligt nu men läkaren vägrar att göra något innan jag varit negativ ett tag. Enligt henne beror min försämring nu på abstinens från kokain. Jag får inte vara positiv på något, inte ens bensodiazepiner. Det är något jag har på recept men nu får jag inte ta dem längre. Fast jag mår otroligt dåligt med panikattacker. Jag går på antidepressiva som jag tyckte hjälpte mot ångesten i början men nu är den värre än vad den var när jag började med medicinen. När de antidepressiva skrevs ut fick jag även Melatonin för mina enorma sömnsvårigheter. Har försökt med dem men får väldigt realistiska och jobbiga drömmar av dem så dem kan jag inte ta. Får inget nytt utskrivet förrän det att jag bedöms vara drogfri.
 
Och jag kan inte påverka det. Visst, jag var negativ senast. Men tänk om jag blir positiv igen? Jag får ingen hjälp i så fall. Gjorde en basutredning tidigt i höstas som visade på att jag eventuellt har autism och det ska utredas vidare. Men jag måste vara drogfri för att få den. Måste vara drogfri för att få andra mediciner som fungerar. Jag är låst. Bakbunden. 
 
Jag får panik. Orkar inte. Jag har alltid slagits mot all jävla skit som kommit i min väg men det här vet jag inte hur jag ska slåss emot. Ju mer jag förnekar droger desto mer övertygade blir de om att jag missbrukar.
 
Jag har varit ensam på julafton. På grund av den här jävla följeslagaren jag har som kallas för ångest.